Om vi inte hade fått missfall, hade jag varit väldigt tjock vid det här laget. Eller vi kanske rent hade haft en liten bebis hos oss. Idag var nämligen beräknad födsel för det lilla pyret. När vi fick det hemska beskedet i september, trodde jag att det här datumet skulle vara en väldigt jobbig dag. Det är fortfarande många frågor som jag aldrig kommer att få svar på, men ju mer tiden går känns det hela mer och mer avlägset - idag känns det overkligt. Att det faktiskt var en liten parvel som bodde i min mage för en alldeles för kort tid känns overkligt. Att vi skulle bli föräldrar känns ännu mer overkligt. Att vi ens varit med om hela den här få-barn-processen känns.. overkligt.. Jag undrar om det är någon typ av överlevnadsmekanism? Många frågor - inga svar..


Livet är allt bra märkligt...