Missfall
Kategori: Kärlek
Vi hade inte gått ut med det riktigt officiellt ännu. De närmsta visse, några arbetskamrater och så några till. Efter ultraljudet den 8 oktober tänkte jag skriva här om den stora nyheten - vi ska bli föräldrar! Det är nog det största man kan uppleva, känslan i att säga: "Vi ska ha barn!". Det är så stort, det fyller människor med glädje, längtan och förväntan. Det slår allt annat som jag någonsin upplevt. Bara tanken, på att en liten krabat skulle komma till oss den 3 mars och förgylla våra liv, gjorde mig så innerligt lycklig!
Det har nu gått en vecka sedan vi fick det hemska beskedet - missfall!
Vad som hände? Lördag (5/9) för snart två veckor sedan började jag blöda. Inte alls så mycket, och alltså inte något jag funderade över eftersom jag inte hade ont. I tisdags (8/9) började jag få en molande värk i nedre magregionen och runtom ryggen. Blödningen hade fortfarande inte avtagit, snarare tvärt om. Den molande värken ville inte heller avta. Så jag ringde till akuten och fick en tid dagen därpå. På onsdagen kl. 10:00 skulle vi vara där. Jag hade en dålig känsla i magen. André ♥ var naturligtvis med hela tiden. När vi fick komma in gjorde läkaren ett vaginalt ultraljud - och kunde snabbt konstatera att det var ett pågående missfall. Att få det beskedet, liggandes gråtandes på britsen, med benen i vädret och två främmande personer som undersökte mitt underliv... Jag har nog aldrig känt mig så utlämnad. Läkaren rekommenderade skrapning. Jag fick en tid i fredags (11/9) i Sunderbyn. Då sövdes jag ner och så avslutades graviditeten i ett kick. När jag vaknade hade jag inte ont längre. Och det var först då som jag insåg hur ont jag hade haft. Jag hade väl lärt mig leva med smärtan. Det var ju inte direkt den fysiska smärtan som var den värsta...
Allt känns så overkligt. Händer detta? Händer det verkligen oss? I torsdags skulle vi ju gå in i v.16 - den kritiska perioden var ju över för länge sen. Allt rasade samman. Allt som vi planerat inför, pratat och fantiserat om. Så många gånger vi pratat och drömt om framtiden. Vi hade börjat titta på barnvagn, bilstol och allt annat måste för lille bebisen. Vi längtade så till ultraljudet, då vi äntligen skulle få se vårt mirakel. Vad var det för en filur som gömde sig där inne? Vem var den mest lik? Var det en pojke eller en flicka? Frågorna var, och är fortfarande, många. Men på de frågorna får vi aldrig några svar. Aldrig någonsin.
Det fanns inte något foster kvar, trots att moderkakan och övriga "beståndsdelar" verkade växa som de skulle. Bebisen dog troligen för flera veckor sedan, väldigt tidigt i graviditeten. Det hade inte funnits något där "de senaste månaderna". Min kropp hade liksom inte synkat med sig själv, det var därför värken kom nu - moderkakan skulle ju stötas ut.
På något underligt vis kände jag nog ändå på mig detta - men jag ville inte acceptera det själv. Jag hade sagt till flera att jag ibland inte trodde att jag var gravid, eftersom jag inte kände något. Veckan innan vi fick konstaterat missfall, gjorde jag ett nytt graviditetstest, för att kolla att det fortfarande visade plus. Och det gjorde det ju såklart. Men ändå var jag misstänksam. Och nu vet jag ju varför. Det sägs väl att man skall lita till sin intuition? Nu känns dock situationen mer greppbar. Omställningen har varit stor - från att först ställa in sig på att ett barn skall komma till oss och förändra vårt liv för gott, för att sedan hastigt tas ifrån allting och återgå till det som varit. Att få missfall är jobbigare än vad jag någonsin kunde ana, och ingenting jag skulle önska min värsta fiende. Jag hann ju aldrig känna barnet inne i magen, inga sparkar eller rörelser alls. Att man ändå kan sakna någon som man aldrig haft i sin famn...
Först ville jag inte skriva om det här. Men nu känner jag annorlunda. Dels för att folk ska förstå min/vår sorg, dels för att det skall komma upp till ytan, då det för många känns tabubelagt och skamset, och främst för att jag känner att jag mår bra av att få uttrycka mina känslor i skrift. Frågor svara jag gärna på. Hellre det än att det skall skapas rykten.
Sist men inte minst vill jag sända ett stort tack till alla våra nära och kära ♥ Ni som verkligen har ställt upp och stöttat oss i detta oförklarliga.
"I nöden prövas vännen..."
Svårt att säga nåt tröstande sådana här gånger...Men du är ju en klok tjej... känn sorgen men vet att livet går faktiskt går vidare!
Tänker på er! 1000 tröste-kramar!
nej huvva, !allt jag kan säga är en STOR kram!
du har en underbar inställning, svårt att tänka sig kanske men ni kan i alla fall få barn inte alla som kan det;) ja M-B´s dead line har gått ut!
då ska vi titta in hos er snart! per ska dock iväg o jaga i helgen, ovanligt va?! :P så då tänkte jag ta med mig harry och åka till mamma o pappa o bli lite ompysslad =) men till veckan jobbar per fm, så då kanske vi kan kika förbi nån kväll?
bamsekram till er!
Fy så hemskt för er, går verkligen inte att förstå! Men ni är starka och klarar detta tillsammans!
Jättetråkigt!! :/
Jag har inte hunnit säga grattis åt dej, bara till andre. Har ju nu dock inte träffat dej och har inte velat skriva de här eftersom du inte själv skrivit något om de..
Som du själv säger, efter regn kommer solsken!! En himla massa kramar :)
Men ni har då kommit ett steg på vägen iallfall, ni vet att ni KAN få barn.. en sånn sak är inte att ta förgiven, så de är inte fy skam!
Jo de var verkligen inte igår vi såg er, vore spännande att se hur ni kommit er till rätta i huset o så :)
Ja vi är helnöjda, så jag hoppas på en premiär nästa helg :D
Kramar!!
Hej!
Jättebra att du kan skriva och prata om det,
väldigt synd att det är sån tabu när det är en så viktig sak att kunna prata om!
Fy jag blev jätteledsen när jag läste det här,
det finns ingen som förtjänar att gå igenom en sån sak.
Jag hoppas att du (ni) mår bra annars!
Kram
Hej Sara och tack för dom värmande orden.
Vad stark du är som vågar skriva och berätta om det som har hänt men det var inte alls roligt att höra.
Jag och daniel vet vad ni går igenom för det börjar närma sig snart ett år sen vi gick igenom samma sak. Då jag läser ditt inlägg så känner jag igen mig så mycket.
Stora Kramar
Hej, Gumman!
Hörde vad som hänt. Jag beklagar.. Det gör så ont i mitt hjärta att höra att något så tråkigt händer en så underbar person dom du. Du ska veta att du sprider så mycket glädje här på jobbet!! Hoppas ni har det bra trots allt.
Efter regn kommer solsken..
Kramar..
Hej,
Du är en stark och väldigt mogen person som klarar detta och som flera sagt så vet du ju i alla fall att Du/Ni kan få barn. Jag fick själv missfall och sedan efter en tid fick vi en fin och välskapt tjej. Vet att du nte vill höra detta att du är ung och har tiden framför dig men det har du - du hinner få barn, många ifall du vill.... kramar till dig du är duktig på alla sätt och vis jobbar och sliter....
