Har för ett tag sen börjat springa, av många orsaker. Dels behöver jag komma i form, särskilt då jag ska springa Vårruset med jobbet om en dryg vecka. Men även pga Edward. Jag vill lära honom en aktiv livsstil och inte så mycket dator eller annat stillasittande. Och den ambitionen är nog inte den lättaste att uppnå med tanke på hur allt datoriseras. Men det är en bra tanke ändå, tycker jag. Och det ska väl börjas i tid för att få det inprentat i hans huvud. Så morgonen började med ett löppass.

Men det var något speciellt med idag. Jag kom liksom över en barriär där det började kännas roligt - och inte bara som ett ont måste. Tror det är tack vare att jag börjat försiktigt och inte sprungit skiten ur mig så fort jag fått chansen. Näe, om det ska bli roligt tror jag på att det måste kännas som att man blir bättre och bättre och den känslan verkar jag ha fått av att ta det lugnt och metodiskt. Äntligen :]

Det funkar alldeles utmärkt att springa med joggingvagnen och Zlatan. Vi är verkligen ute på flocklöpning! ♥