Före


Under


Efter

På jobbet idag fick jag ett uppiggande SMS från André ♥:

"Hej gumman! Har köpt 5 st smirre åt dig :) vi får passa på medan du kan :)"

Hur gulligt var inte det?! Jag ringde upp och sa åt han hur otroligt gullig han är. Han spann vidare genom att föreslå en myskväll med chips, godis och film. Och det kommer det bli! Vi har hyrt 3 filmer, så här blir det värsta bion ikväll!

*) Smirre = Smirnoff Ice, en av mina favoriter

LIFE

Life is no bed of roses
for roses have thorns, you know
But handling with care and balance
will protect you from injury
 
All gardens have seasons of beauty
where the flowers of your living grow
With colours and shapes a plenty
sweet fragrance to bestow
 
Life's flowers need careful tending
for all life needs sun and rain
And love and faith unending
for hope to flower again

Vi hade inte gått ut med det riktigt officiellt ännu. De närmsta visse, några arbetskamrater och så några till. Efter ultraljudet den 8 oktober tänkte jag skriva här om den stora nyheten - vi ska bli föräldrar! Det är nog det största man kan uppleva, känslan i att säga: "Vi ska ha barn!". Det är så stort, det fyller människor med glädje, längtan och förväntan. Det slår allt annat som jag någonsin upplevt. Bara tanken, på att en liten krabat skulle komma till oss den 3 mars och förgylla våra liv, gjorde mig så innerligt lycklig!

Det har nu gått en vecka sedan vi fick det hemska beskedet - missfall!

Vad som hände? Lördag (5/9) för snart två veckor sedan började jag blöda. Inte alls så mycket, och alltså inte något jag funderade över eftersom jag inte hade ont. I tisdags (8/9) började jag få en molande värk i nedre magregionen och runtom ryggen. Blödningen hade fortfarande inte avtagit, snarare tvärt om. Den molande värken ville inte heller avta. Så jag ringde till akuten och fick en tid dagen därpå. På onsdagen kl. 10:00 skulle vi vara där. Jag hade en dålig känsla i magen. André ♥ var naturligtvis med hela tiden. När vi fick komma in gjorde läkaren ett vaginalt ultraljud - och kunde snabbt konstatera att det var ett pågående missfall. Att få det beskedet, liggandes gråtandes på britsen, med benen i vädret och två främmande personer som undersökte mitt underliv... Jag har nog aldrig känt mig så utlämnad. Läkaren rekommenderade skrapning. Jag fick en tid i fredags (11/9) i Sunderbyn. Då sövdes jag ner och så avslutades graviditeten i ett kick. När jag vaknade hade jag inte ont längre. Och det var först då som jag insåg hur ont jag hade haft. Jag hade väl lärt mig leva med smärtan. Det var ju inte direkt den fysiska smärtan som var den värsta...

Allt känns så overkligt. Händer detta? Händer det verkligen oss? I torsdags skulle vi ju gå in i v.16 - den kritiska perioden var ju över för länge sen. Allt rasade samman. Allt som vi planerat inför, pratat och fantiserat om. Så många gånger vi pratat och drömt om framtiden. Vi hade börjat titta på barnvagn, bilstol och allt annat måste för lille bebisen. Vi längtade så till ultraljudet, då vi äntligen skulle få se vårt mirakel. Vad var det för en filur som gömde sig där inne? Vem var den mest lik? Var det en pojke eller en flicka? Frågorna var, och är fortfarande, många. Men på de frågorna får vi aldrig några svar. Aldrig någonsin.

Det fanns inte något foster kvar, trots att moderkakan och övriga "beståndsdelar" verkade växa som de skulle. Bebisen dog troligen för flera veckor sedan, väldigt tidigt i graviditeten. Det hade inte funnits något där "de senaste månaderna". Min kropp hade liksom inte synkat med sig själv, det var därför värken kom nu - moderkakan skulle ju stötas ut.

På något underligt vis kände jag nog ändå på mig detta - men jag ville inte acceptera det själv. Jag hade sagt till flera att jag ibland inte trodde att jag var gravid, eftersom jag inte kände något. Veckan innan vi fick konstaterat missfall, gjorde jag ett nytt graviditetstest, för att kolla att det fortfarande visade plus. Och det gjorde det ju såklart. Men ändå var jag misstänksam. Och nu vet jag ju varför. Det sägs väl att man skall lita till sin intuition? Nu känns dock situationen mer greppbar. Omställningen har varit stor -  från att först ställa in sig på att ett barn skall komma till oss och förändra vårt liv för gott, för att sedan hastigt tas ifrån allting och återgå till det som varit. Att få missfall är jobbigare än vad jag någonsin kunde ana, och ingenting jag skulle önska min värsta fiende. Jag hann ju aldrig känna barnet inne i magen, inga sparkar eller rörelser alls. Att man ändå kan sakna någon som man aldrig haft i sin famn...

Först ville jag inte skriva om det här. Men nu känner jag annorlunda. Dels för att folk ska förstå min/vår sorg, dels för att det skall komma upp till ytan, då det för många känns tabubelagt och skamset, och främst för att jag känner att jag mår bra av att få uttrycka mina känslor i skrift. Frågor svara jag gärna på. Hellre det än att det skall skapas rykten.

Sist men inte minst vill jag sända ett stort tack till alla våra nära och kära ♥ Ni som verkligen har ställt upp och stöttat oss i detta oförklarliga.


"I nöden prövas vännen..."

Fina fina mormor! ♥

  
Bilder från mormors grav. Än så länge är det bara em skylt, men inom en snar framtid kommer även självaste gravstenen :]

  
Mina godingar!